Skåpis sista äventyr!

Jag satte på mig chick-klänningen och begav mig hem till Julia. Hon var så klart inte klar men efter typ 1,5 timmar så var hon det. Vi sätter på oss våra snärtiga klackskor och sedan över allt detta fina. Finns skåpis. Så med skåpis på våra axlar beger vi oss till U-bahn och till killesberg. Temat var boomsakaram, vilket menas galet tema gör va fan du vill. Vissa va utklädda till 80-talister med neonfärger. Andra var chicka tjejer med något glittrigt och snärtigt. Fast ingen var ett skåp. På vägen dit fick vi vänta på tunnelbanan i 13 minuter för att vara exakt. Då flockades folk omkring oss som om vi var något ovabligt djur. Vi var ju det, det är inte alltid man ser ett skåp.

När vi anlände till Acca festen började folk knuffa på oss och skratta och vara allmänt elaka, men det kanske inte var det dom menade. Men det kändes sjukt läskigt. I ett väldigt kritiskt läge blev julia så irriterad att hon gick ut från skåpis och småcka till en kille, som blev så förvånad att han bara backa det och försvann sin väg. Sen dansade skåpis, men skåpis är varm och blev tvungen att vila. 
När vi kom tillbaka ett par timmar senare var skåpis plattpannkaka och två tjejer satt på skåpis och pratatde om bekymmer.... Det är historien om skåpis! 

Kommentarer
Postat av: julle bulle

ibland tänker jag på skåpis och då får jag en klump i halsen, jag tänker på hur det vara att få vara innehållet till ett skåp, hur roligt det var.

hur träit det kändes. men även skåp måste dö.

sånt är livet. en dikt jag skrev till skåpis:

Ack du fina skåp det kändes som ett dråp

du låg där så platt. men jag visste alltid att.

jag skulle minnas dig som den du var.

och det som blev kvar.

av dig fick man allt. tillome en kar.

fast jag behövde honom inte

för att jag redan en har.

att vara ditt innehåll. var som att ha koll.

på värdens troll. genom et kikhåll.

2009-12-14 @ 14:31:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0