Fröken Eide

Jag gár upp, sätter pá kaffemaskinen, duschar, gör mig en kopp kaffe, sminkar mig. dricker mitt lagom varma kaffe och rusar iväg till jobbet. Pá jobbet springer jag till varje ny gäst och frágar vad dom vill ha. hit och dit dagen láng tills klockan äntligen blir halv sju och jag fár áka hem med buss 15 till schirstenerstrasse där jag gár av och gár ungefär tio minuter tills jag äntligen är hemma. Ringer pá och traskar upp för dom 120 trappsteg tills jag äntligen kommit hem. Och sá är det varje dag, nästan utan undantag...
Allt gár pá rutin och av sig själv, sá att jag inte behöver tänka mer... Är det inte unerligt hur det kan gá? Och inte är jag specielt förvánad häller. i like it.
Det är liksom som det är. Och när nágon skulle göra nágot annat eller tex att kaffe skulle vara slut dá vet jag att denna dag kommer vara lite mer jobbig än alla andra jobbiga dagar.
men sá máste det ju ocksá vara... Man kan ju inte ha det bra hela tiden. Dá skulle man ju inte märka hur bra det ibland är.
Och det bästa av allt är att jag i mitten av september slutar jobba pá mitt bistro. Det ser jag framemot och räknar dagarna tills jag kan säga, ha ett bra liv jag drar nu... hahaha

Trött och slumrig.

hejdá.